Hej hopp! Här har jag inte skrivit på länge.
Samtidigt som jag har oerhörd skrivlust så är jag så delad till bloggen. Vad ska man dela med sig och vad ska man hålla för sig själv? Jag vill skriva ärligt och dela med mig av tankar och funderingar utan att jag blir för personlig. Men här kommer iallafall en liten catch up av den senate tiden.
Jag har gått igenom ett par tuffa år med hälsan. 2010 började mina ögonproblem och med det följde otaliga operationer och besök på sjukhuset. För det mesta på egen hand. I över två år orkade jag kämpa på med studier och deltidsjobb innan jag krashade. Jag hade lyssnat på min instinkt som sa åt mig att ha en positiv inställning. Jag hade fått massa pepp från älskade vänner och familj, jag började dejta Han som fick mig att må bättre på alla sätt, jag fick godkänt i skolan tack vare hårt slit och långa nätter och det gick ju faktiskt bra, intalade jag mig själv.
Men tillslut sa kroppen ifrån på allvar. Det var bara att lyssna på den delen av mig som fått noll komma noll utrymme under en lång tid. Jag flyttade hem till päronen och fick som skickat från det blå ett perfekt jobb där jag kunde välja mina arbetstimmar efter mående . Där, i den allra tryggaste miljön, fick jag chansen att slappna av, vila och må gott.
När jag sedan skulle tillbaka till universitetet kom depressionen. Det är ju inte ok att prata om psykisk ohälsa men varför ska det vara värre än att bryta benet - jag har gjort både två! Skillnaden är att när man gör sig fysiskt illa så syns det oftast. Jag hoppade på kryckor och fick i vardagen mycket sympati och stöd av både vänner och främlingar. När man har att göra med ett mentalt tillstånd syns ju inte det på utsidan. Ingen kan läsa mina tankar. För att någon ska förstå och visa sympati och stöd behöver man prata om det som gör ont. Det där mest personliga som ofta hänger ihop med skam, skuld och sorg.
För mig handlade det om att sanningen kom ikapp. Jag hade förlorat det mesta av synen på ena ögat och inte förrän här började jag bearbeta det. Det var faktiskt inte så himla kul att konstatera det. Inte så kul heller att hänga med alla pensionärer, som utgör den största delen av patienterna på ögonsjukhuset. Jag är liksom 24 år och borde va frisk och satsa på karriären och livet - inte sitta på sjukhus! Dessutom var jag så himla besviken på att jag inte fått klart skolan. Jag kände mig misslyckad. Fick inte vardagen att fungera och gjorde liksom ingen nytta tyckte jag. Jag som älskar att stötta och peppa andra hade inte längre kraft och energi till det och det fick mig att ifrågasätta hela min personlighet.
Jag mår mycket bättre nu. Dipparna kommer fortfarande och hälsar på men min positiva inställning är tillbaka. Nu handlar det inte om att stänga ute vad kroppen känner men istället lyssna, sänka kraven och hitta ljuspunkerna. De positiva apekterna har aldrig saknas i mitt liv, den där depressionen har bara fungerat som ett par mörklagda glasögon som gjorde att jag såg livet i gråton. Jag vet att jag kan och att jag är himla bra på många sätt. Jag har ett enormt stöd från vänner och familj och den där drivkraften som gör mig företagsam och aktiv är här igen och gör kullerbyttor i magen.
Men vet ni vad det bästa är?
Att jag kan börja ge av mig själv igen.
2 kommentarer
Linda
25 Oct 2014 11:18
Hej Smulan!
Sitter och lyssnar på Gavin och en massa minnen kom tillbaka som resulterade i att jag, efter ett långt uppehåll, hamnade här på din blogg igen :). När jag läst dina senaste inlägg insåg jag hur mycket i ditt liv som jag inte längre vet om. Hoppas att du mår bättre och att vi snart kan ses igen! Du ska veta att även om vi inte hörts på länge finns jag alltid här för dig! Saknar dig! Kramar Linda
Linda
25 Oct 2014 11:18
Hej Smulan!
Sitter och lyssnar på Gavin och en massa minnen kom tillbaka som resulterade i att jag, efter ett långt uppehåll, hamnade här på din blogg igen :). När jag läst dina senaste inlägg insåg jag hur mycket i ditt liv som jag inte längre vet om. Hoppas att du mår bättre och att vi snart kan ses igen! Du ska veta att även om vi inte hörts på länge finns jag alltid här för dig! Saknar dig! Kramar Linda
Kommentera