Jag pratade med en bekant som berättade att han inte jobbar med det han en gång drömde om. Där och då blev han distraherad av att folk runt omkring sa åt honom vad han borde göra. Dom runt omkring ville säkert inget illa, kanske var dom övertygande och gav sig inte med att få honom på den nya banan, kanske tyckte dom att hans planer inte var tillräckligt bra.
En annan person berättade om ett familjeproblem där någon betett sig under all kritik. Istället för att berätta detta för dom övriga så höll hon det för sig själv för att inte röra om i grytan och få igång konflikter som skulle såra många.
Visst är det svårt att veta när man ska ta upp saker som är smärtsamma - av omtanke, för att man bryr sig. Hur vet man egentligen att man har tillräckligt med insikt i situationen för att föreslå en förändring? Få personen att 'öppna ögonen', inse hur fel hen har, kräva att hen agerar.
Många säger ju att man alltid vet bäst själv. Hjärtat och hjärnan får en att inse vad som är rätt och riktigt här och nu. Det är ju inte säkert att människor runt omkring dig förstår. Magkänslan är duktig på att berätta om man ska våga. Det är ju bara jag som lever mitt liv och upptäcker och känner just det jag gör. Det är ju mitt liv. Jag vet väl bäst vad jag ska göra?
Men är det verkligen så? Kanske har man inte tillräckligt med erfarenhet. Kanske har situationen gjort en blind. Kanske behöver man höra att det man gör är fel.
Vem vet egentligen bäst?
Kommentera