Tittar på Sommarpratarna på SVT Play. Har sett alla fyra avsnitt så nu måste jag vänta tills på söndag för att nästa ska komma upp. Det är ju så mysigt! Det är frukost på altanen, båttur, djupa diskussioner, skratt och tårar. Precis det jag vill ha just nu. Hjärndoktorn Nisse Simonsson sa i första avsnittet att man kan grubbla sig sjukt, men också grubbla sig frisk. Det tror jag på.
Jag är inne i en grubblar period. Vad kommer hända med mig? Vad ska jag bli när jag blir stor? Borde inte jag vet det vid det här laget? Vart kommer jag bo om 5 år? Varför är människor elaka?
Jag har insett att min motivation för att klara av ett café-jobb åter en sommar är människorna. Med klara av menar jag att det är slitsamt att ha kö till dörren 8 timmar om dagen. Jobbar du dom 8 timmarna är du ganska seg i kolan sen. Det är dessutom ständig integration mellan människor. Dig och kunden, dig och dina kollegor, dig och dina chefer. En dålig teamspirit och arga kunder fem dagar i veckan, kan få vem som helst att gå under. Falla ihop, bli ledsen. Men att hålla uppe glädjen när du får femtioelfte klagomålet för att toaletterna är avstängda, eller för att deras latte inte alls var 'extra hot', när det verkar som alla kollegor har en dålig dag och när man får kritik för hur man sköter cafét och av chefer som aldrig jobbat sig nerifrån, utan hoppat från ena chefjobbet till det andra. I dom stunderna är det inte så lätt att skratta, le och påverka. Det är så det känns iallafall.
Men det är min enda motivation.
Lika mycket bitterhet och ilska som en arg kund eller en taskig kommentar kan sprida, lika mycket glädje ska jag sprida varje dag jag jobbar! För att förklara mig tidigare så är det alla människor runt omkring som bevisar att det är värt all energi man lägger. Människor är så intressanta. Mina kollegor såväl som kunder kommer från hela världen. Dom har olika bakgrunder, drömmar och mål. Om man tar sig tid, energi och framförallt mod till att fråga något annat än 'How are you?', kan man få en oerhört berikande dag med massor av inspiration! Jag hade en kund som försökte få mig en praktikplats på FN (sedan bröt jag foten). Kollegor har gått och kärat ner sig. Vi får rabatter och VIP på klubbar. Vi pratar Champions League, Wimbledon och oroligheter i Syrien. Vi träffar B-kändisar och vi pratar sex språk om dagen.
Kanske är jag naiv. Kanske borde jag acceptera hur världen är. Att man inte ska lägga sig i andras liv. Att man ska sköta sitt. Men varför är majoriteten av alla kunder så trevliga och pratglada när man väl ger dom chansen? Jag är så trött på allt ytligt. Allt ska handla om hur man ser ut, man ska ständigt ha nya grejer och status går före medmänsklighet. Falska människor är det värsta jag vet. Varför kan man inte bara få vara sig själv? Varför ska man lära sig att passa in? Varför är det alltid dom med mest talang och vassast armbågar som ska lyckas?
Jag vill lyckas med att vara mig själv. Jag vill kunna bli mer ärlig, rakare mot människor. Jag vill kunna leva lycklig med människor som jag älskar och som älskar mig. Rätt och fel i yrkes- och privatliv ska vara det som passar mig, inte det som samhället har bestämt. Har man bestämt sig för att vara glad så kan man faktiskt vara det. Man kan börja med att le. Tillslut tror man till och med att man är glad. Sen blir man glad. Efter det kan man göra andra människor glada.
Det är tur att det finns så mycket fina människor där ute,
om man bara ger dom chansen.
